Om yttrandefrihet och demokrati
Ola Larsmo, författare och ledamot i PEN International, berättar om hot och hat utifrån yttrandefrihet och demokratins grunder.
Intervju med Ola Larsmo, författare och ledamot i PEN International
- Vad betyder yttrandefriheten för demokratin?
- Yttrandefriheten är faktiskt demokratins kanske viktigaste grundsten. Demokratin bygger på jämlikhet, att människor är lika mycket värda. Då faller det sig naturligt att alla har rätt att yttra sig och göra sin röst hörd. Demokratin är också ett rationellt styrelseskick. Det bygger på att man kan väga bra och dåliga argument mot varandra. Utan yttrandefrihet kommer inte alla sidor av saken fram. Då har du inte tillgång till olika perspektiv och fakta. Så utan yttrandefriheten kan man inte tala om demokrati.
- Varför är det offentliga samtalet viktigt?
- Om man tittar på de argument som förs fram i tidningar, tv och sociala medier brukar man tala om "käbbel", att folk "bråkar". Bråket är viktigt, för det är där som vi testar olika argument för hur samhället ska fungera. Ta vilken sak du vill, som klimatfrågan eller något annat kontroversiellt. Vi måste ha tillgång till fakta och forskning och folk måste ifrågasätta forskningen och då blir det käbbel. Men det offentliga samtalet, eller den offentliga "sfären", med ett fint ord, är där vi blir klokare allihop tillsammans. Därför måste det vara så fritt som det går.
- Vad händer om röster i det offentliga samtalet tystas?
- Om röster tystas blir vi kollektivt dummare. Då försvinner sjok av erfarenhet och sjok av mänsklig kunskap. I det moderna samhället måste man väga in alla olika gruppers erfarenheter och behov. Om samhället ska bli bättre och demokratin förstärkas måste alla röster höras. Utan människors erfarenheter försvinner en byggsten i det demokratiska samhället. Av vår egen självbevarelsedrift egentligen borde vi låta så många som möjligt höras även om vi inte delar deras erfarenheter eller åsikter, naturligtvis.
Sen har du gränsen när det här går över och blir ett sätt att tysta andra. Då ska man stanna upp och tänka efter vad man själv säger och gör, faktiskt. För skadar jag yttrandefriheten kommer det till sist att drabba mig själv. Då kommer jag själv att få svårare att göra mina åsikter hörda.
- Hur ser du på den digitala utvecklingen i förhållandet till yttrandefriheten?
- När internet slog igenom på nittiotalet, får jag lov att säga, tänkte vi alla optimistiskt att yttrandefriheten har tagit ett stort kliv framåt. Det har den också. Det är en stor demokratisk vinst i internets framväxt. Sen har vi också blivit varse avigsidorna av detta, att det går att manipulera flödet av fria tankar. Man kan skapa falska opinioner och försöka skrämma människor till tystnad genom hot och hat.
Ett av de största hoten mot yttrandefriheten är självcensuren. Hot och hat syftar till att människor inte ska våga yttra sig. De ska bli så trötta och rädda att de inte vågar säga vad de tycker. Då har en stor sten fallit ner på demokratin och skapat skador.
Det här är inget helt nytt. Så här har det sett ut så länge det har funnits yttrandefrihet. En del har tagit ut svängarna, blivit arga och försökt tysta meningsmotståndare. Det här är en kamp inom demokratin som har förts så länge vi har talat om demokrati.
-Vad finns det för risker med hot och hat i det offentliga samtalet?
- Det finns två stora risker när man närmar sig frågorna om hot och hat. Dels att hatkulturen, hotkulturen, hatspråket är ett vapen. Det krossar människor. Man har svårt att hämta sig efter en hatkampanj som riktats mot en själv och förmodligen mot ens barn och närstående på olika sätt och vis. Då är det nära till hands att man vill ha lagstiftning. Man vill se till att det här blir förbjudet. Vi har lagar som ska skydda människor mot hot och hat på det här sättet. Men skruvar man åt dem för hårt kommer yttrandefriheten i kläm. Det är det ena problemet. Vi måste se till att de lagar som ska skydda människor mot sånt här inte samtidigt tystar andra. Och det är svårt.
Det andra problemet är det här att politiska extremister av olika slag använder sociala medier just för att psykologiskt försöka knäcka sina motståndare och människor som är indragen i en verksamhet, en myndighet eller tidning som de ogillar och vill skada.
Vi har hotet om en lagstiftning som kan skada yttrandefriheten och vi har det andra hotet, som är den psykologiska krigföringen, hot och hat som i förlängningen kan leda till riktigt våld. De sakerna måste vi navigera mitt emellan och det är det demokratiska uppdraget. Alla vi som yttrar oss på olika sätt, i en tidning eller på Facebook har ett ansvar för att det här ska fungera.
- Vad är ditt råd till någon som blivit utsatt för hot och hat?
- Den som råkar ut för det här ska ha klart för sig att man inte har gjort nåt fel. Det är problemet för många som utsätts för brott att de nånstans börjar klandra sig själva. När man utsätts för ett sånt här brott ska man förstå att det kan vara en del av en politisk kampanj. Man kan ingå i en grupp som är extra utsatt just nu på grund av nåt som har stått i medierna eller vad det nu är.
Då vill vissa krafter alltid organisera en kampanj. "Skrivbordskrigare" som sätter i gång att pumpa ut inlägg åt alla håll. Det är lätt att säga att man ska hålla huvudet kallt. Men det här är också brott och de ska anmälas. Även om polisen inte agerar på varje sånt här fall blir det ett underlag för en bedömning av hur den här brottsvågen ser ut. Det blir statistik och det är viktigt att vi ser omfattningen av det här. Så man ska alltid anmäla såna här saker. Det är polisens jobb att avgöra om det är ett brott eller inte.
Det är också viktigt att man ger det så stor offentlighet som möjligt av det enkla skälet att man då blir mindre ensam. Man får klart för sig att det finns många som är utsatta för samma sak. Som grupp kanske man förstår att det är de här människorna som har råkat illa ut. Där kan det uppstå en gemenskap, att man kan sluta sig samman och stödja varandra.
Det exempel som infinner sig är #metoo-vågen för ett par år sedan. Den handlade om just att människor började tala om vad de hade utsatts för. De insåg att det inte var deras fel och att det fanns ett mönster. Man delade sina erfarenheter just genom att ta till det offentliga samtalet. Det goda med det offentliga samtalet är att det kommer ut i offentligheten och då förstår man att det är ett samhällsproblem som måste hanteras. Det är den effekten man kan få om man faktiskt ger offentlighet till de hatbrott man utsätts för. Det är ett brott, och det skadar samhället. Man ska inte tro att det var ens eget fel att nån hatar en för den man är.
